God torsdag på er!
Tiden rusar i väg och plötsligt har det gått ett bra tag sedan jag skrev något här.
Dagarna har fyllts av vardagliga göromål och innehållsrika diskussioner, av kaffestunder och sköna promenader. Av kramar och besök från nära och kära.
Det har även varit dagar med äckligt tryckande längtan. Längtan efter barnet vi saknar så. 
Hård, skoningslös har den funnits i djupet av mitt hjärta. Efter avslaget svajade tillvaron. Jag är omgivningen evigt tacksam för att man funnits där och gett oss tid att sörja när vi föll. När hoppet som vi burit släcktes likt ett tryck på en lampknapp.
Men det har stärkt oss. Fört oss närmare varandra och lärdomen som vi fått har nu i efterhand nästan känts värdefull och vacker. Och sakta, sakta vågar vi börja tro, hoppas på och se efter andra vägar för oss.
Att det en vacker dag finns en liten här som springer omkring. Som kallar oss mamma och pappa. Som får ta emot all den kärlek och omsorg vi har att ge
Och nu är det skönt att det finns forum och grupper av gemenskap. Att veta och känna att vi inte är ensamma om att längta, vänta och hoppas. Ofrivillig barnlöshet är mycket vanligare än man tror.
Änglakramar!!
