Stiltje råder för tillfället i ordflödet här.
Någon hör av sig och undrar: Hur det är?
Jag stannar upp och funderar
Bläddrar tillbaka i flödet och konstaterar
Liksom förr är dagarna väldigt olika nu.
En del dagar orkar jag bra
Jag minns och energin fyller mitt sinne
Medan det andra dagar är helt lönlöst
att säga att det är något jag ska komma i håg.
Humöret. Är inte det bästa heller. Mest bara trött.
Jävla piss!
Jag hatar dessa behandlingar som tydligen krävs för att endometriosen ska hållas lugn.
Nej, ingenting är annorlunda nu. Precis samma som förr.
Vi försöker Vårt bästa och håller ut.
Även om orken tryter
Och jag undrar:
Hur kan en människa bli så förbannat slut?
En vetskap som känns skön att bära nu.
Är, att så snart provandet är över
återfinns glädjefyllda och vanliga jag.
Må det ske SNART!
Ett Tack, Godnatt & Förlåt, kommer väl till pass!
