Som plåster för min själ

Söndag.
Brasan sprakar i spisen. På en hylla ligger en lånad bok. Den har legat på samma ställe i några dagar och väntat. Väntat in sin tid.

Jag läser orden på bokens baksida. De väcker mitt intresse och jag läser vidare ur den inledande prologen. Texten är fylld av fragment och fraser som känns bekanta.
Bekant är osäkerheten som gästar innan man låter delar av sitt liv bli till bok. Och likaså det faktum att det i efterhand har visat sig vara det bästa som man någonsin kunde göra!

Den bekanta känslan väcker lusten i mig. Till att skriva.
Boken läggs åt sidan. Jag dricker upp kaffet, som har hunnit bli kallt.

Mina fingrar glider över tangentbordet och tankarna får flöda fritt.
Tusen saker finns att skriva om. Bland annat om hur vi människor  i allmänhet är funtade.

plåster
Vi drar oss inte sällan för att göra sånt som skrämmer. Vilket är mindre smart egentligen. För tänk så många upplevelser man går miste om. Bara för att vi är bekväma nog att inte ens våga försöka. Vi vänder om och går tillbaks samma väg vi kommit. För enkelhetens skull.

Det finns gånger jag nästan ångrat att jag flyttade. Faktiskt. Det skulle vara lögn att påstå något annat. Livet med en funktionsnedsättning har under de senaste åren bidragit till att jag fått se mängder av trångsynta synsätt och fördomar. I bland har någon åtagit sig rätten att dumförklarat mig.

Det sistnämnda får mig att vilja spy! Var enda en gång skapar det sår i mitt inre. Var enda en gång gör det lika ont! Jag har gråtit och förbannat omvärlden för att jag inte fått visa vem jag är. Då har längtan efter det invanda och öppensinniga nätverket hemma varit enormt stor. Det har funnits gånger då det känts nära att ta den enklaste vägen ut och flytta tillbaka. Men vi har valt att stanna!

Något som jag inte ångrar i dag. Rakryggad och stolt står jag kvar. För trots att det ännu förekommer gånger jag möts att fördomar och trångsynthet så fylls min omgivning av fantastiska människor som står där när jag faller. När trångsyntheten uppenbarar sig som en stor och varig böld står de vid min sida. Både fjärran och när. Som en sköld.

Tack, Älskade människor!
Ni är som plåster för min själ.

(Googlad bild)

This entry was posted in Om Funktionsnedsättningen CP - Cerebral Pares, Tankeblogg. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *