Torsdag.
Sakta kommer energin. Sakta börjar jag orka igen.
Och dagens inbokade träningstid kom som på beställning.
Efter ett oplanerat uppehåll kändes det riktigt bra att töja, vrida, och vända.
Försiktigt. Långsamt.
Huvudet säger:
”Kom i håg, gör inte för mycket nu. Vila. Ta det lite lugnt än”
Då och då måste jag påminna mig själv. Högt. Och sådär lagom argt.
Jag lyckas väl si så där. Det ska väl motvilligt erkännas.
Jag vill så mycket. Men fysiken går på halvfart.
Min kropp känns uttröttad och seg.
Några dagar har passerat sedan draken slutade bränna mig med sin svidande eld.
Distans. Det har jag fått nu. Tror jag.
Distans för att se tillbaka och lära mig något av det skov som tömde mig totalt. På allt.
Det förvånar mig att draken kunde golva mig med en sån intensiv kraft.
Samtidigt som det ligger lite logik i det. Jag har ju känt de bekanta signalerna.
Liksom känt i kroppen (och knoppen) att något var på gång.
Men jag har inte brytt mig om känslan. Utan har istället tänkt:
”Det är säkert något tillfälligt – snart är det bra.”.
(Nu i efterhand; Haha, låt mig småle! You wish!)
Jag har ju sagt att draken har blivit en listig jävel. Nära mig har den legat – ibland undangömd, ibland mer synlig – och väntat.
Väntat på precis rätt tillfälle att ge mig en rejäl pisksnärt. På precis ”rätt” ställe.
Ett endaste väl tilltaget pisk med svansen var allt som behövdes.
Draken flinade elakt och fnyste:
”Haha, nu du Skuttet! Nu kommer du inte undan. Nu har jag dig!
Inga Änglar kan skydda dig, Nu är du min!”
Och innan jag visste ordet av kändes elden och den bekanta svedan i skinnet.
Smärtan var ett faktum. Draken hade lyckats med sitt uppdrag.
Att göra mig tillräckligt sårbar. För att få mig ner på knä – plåga mig – för att sist och slutligen tömma mig på all kraft.
Stunden efter var allt en enda stor smärtbubbla. I sängen låg jag och suckade och kved.
Under wc besöken trodde jag bokstavligen att min sista stund var kommen. Magen bullrade ilsket – det slet och rev i tarmpaketet – allt tömdes på nolltid.
På dasset satt jag. Rejält öm i mage och röv. Jag orkade ingenting!
Blint stirrade jag. På något så simpelt som två brinnande värmeljus med doft.
Som en symbol och för att minnas att livet blir ljust igen.
Bara den ilskna draken har vett att lämna mig.
”Seså, iväg med dig – gå hem och lägg dig nu!”
… Fortsättning följer, en annan dag …
Änglakramar!
(Bilden är Googlad)
Och som den stora ljusförbrukare jag är, var jag snabb att tacka ”JA” ,
