Jag föll ner…

I går föll jag ner! Jag föll ner i ett svart stort hål…. Det svarta hål som jag så många gånger fallit ner i…. I hålet finns vatten…. Jag trampar och trampar för att lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan… Efter varje operation jag gått igenom har jag med stor kraftansträngning lyckats ta mig upp till ytan…. För att sedan återigen ramla tillbaka och sjunka till botten! Så har det varit gång efter annan…..

I går hände det som sagt igen, att jag föll ner. Jag hade för det första inte räknat med dessa komplikationer, det kändes som värsta kallduschen… Det började ju så bra efter operationen! Smärtfri från första stund J Vilken lycka…. Jag var och är otroligt glad över smärtfriheten. Men sedan kom kallduschen, detta att åka och bränna. Detta är tydligen en rätt vanlig komplikation efter den typ av operation som jag har genomgått. Jag önskar jag blivit lite förvarnad om detta, att veta att det var sådant som eventuellt KUNDE komma, det hade varit aningen lättare att ta då…

Jag VET att det går över!! Jag vet att det blir bra….Tid, tid, tid – det ska ha sin tid att läka!

Fysiskt läker jag ganska bra….

Lycklig över att vara smärtfri är jag men själen är full med sorg!

Huvudet hänger inte riktigt med….. Det är bara så jobbigt att gång efter annan falla tillbaka!! Själen ska också ha sin tid… Beslutet att ta bort livmodern var nogrant genomtänkt!! Det är absolut inget beslut som jag ångrar! Men det faktum att vara en kvinna som inte längre kan föda barn, som inte längre har några alternativ svider!! Det svider som f*n…. Okej, man kan adoptera, det är ABSOLUT inget fel i det! Men det är inte samma sak!!!!

Sen finns också en känsla av att inte veta var jag hör hemma…. Förut hade jag en plats, jag hade en ”stol” bland jämnåriga, var mer på samma våglängd som andra i umgänget…

Men att sitta och diskutera övergångsbesvär med vännerna när man är en bit över trettio… Det är lite svårt… Sånt kan man diskutera med kvinnor i 50 – 60 års åldern…. Där hör jag inte heller hemma känner jag…. Där finns ingen plats åt mig!

Jag känner mig ganska malplacerad just nu…. Vet inte riktigt var min plats är… Det ända jag vet är att det finns en plats åt mig. Det finns ju en plats åt alla…. Nånstans står den tomma stolen och väntar på mig; nu handlar det om att hitta den också…..

En annan sak är också det att om man kommer in i klimakteriet på naturlig väg (= med åren) så sker det ju inte på en gång… Vanligtvis kan det ta flera år för en kvinna att komma i klimakteriet… Det här med att allt är nytt är åxå jobbigt – hade varit bra att få lite mer tid J

Men för varje gång jag ramlar ner under ytan igen och tar mig upp… Så gör det mindre ont… För varje gång du faller under ytan så blir fallet grundare och grundare Och jag ramlade ju faktiskt inte helt ner i botten… Fastän det känns så nu! För, som jag skrev, så blir det ju inte lika jävligt som det en gång har varit….Bra att man kan gå tillbaka och läsa hur det har VARIT och lite påminna sig själv! Så en bit grundare har fallet trots allt blivit…. J

En sak är säker: Jag kommer inte vara samma Skruttet efter denna pers!!! Jag kommer att vara ett Skrutt som är en eller evtuellt många erfarenheter rikare…. Jag kommer inte att sitta och önska vad jag KUNDE ha haft och låta tiden rinna iväg, utan jag kommer att vara glad åt vad jag har och ta vara på dagen som den är…. Och framför allt kommer jag verkligen att GLÄDJAS över det lilla och vara LYCKLIG över att få vara FRISK!!!