I flera omgångar har tankar kring den ofrivilliga barnlösheten funnits.
Det tycks generellt vara ett ämne som är svårt att prata om och bemöta.
Trots att det finns ganska många som på något sätt berörs av det.
Tankarna blev till en dikt:
Om vi bara vågar
Om du bara vågar fråga, så svarar jag.
Att jag kanske inte alltid vill höra.
Att växande magar ibland gör ont.
Om du bara vågar se, så visar jag.
Papper med närgångna frågor.
Som man självklart förväntas svara på.
Om du bara vågar undra, så förklarar jag.
Att jag jag inte är ogynsam eller bitter.
Utan det gör helt enkelt för ont ibland.
Om du bara vågar lyssna, så berättar jag.
Att vi är ofrivilligt barnlösa – det gör helvetiskt ont.
Och vi gråter massor ibland.
Men om vi bara vågar dela, så får du möjligheten att försöka förstå.
Den lilla handens resa, med förhoppningen att bli fler än två.
Resan mot en liten Ängel – Barnet som vi saknar så.
(Skruttet 27.2.12)
Änglakramar!!
Kramar!
Visst är man ibland rädd att fråga för att inte såra!
Bättre fråga än att stillsamt undra, svaret kommer när det är redo 🙂
Vilken fin dikt du skrivit!
Änglakramar till dig Linnsan och trevligt att du tittade in hit! 🙂