Hej igen!!
Ur mitt inre strömmar en massa känslor…. Mitt huvud rymmer en massa tankar…..
Jag säger med en gång att det kanske inte blir någon upplyftande läsning direkt, du väljer själv om du vill läsa….
Jag delger nu mina tankar dels för att de behöver få komma ut, men även med en innerlig förhoppning att kunna hjälpa någon annan!!
Det är nu lite över 6 månader sedan jag fattade beslutet att låta ta bort livmodern…. Inget lätt beslut! Men inget jag ångrar!! Periodvis har jag varit ledsen och haft tankar kring detta faktum att jag önskat att jag hade haft åtminstone ett lite barn före operationen gjordes…. Hade det varit lättare då?? Jag tror inte det… För jag tror att oavsett i vilken ålder man av någon orsak blir tvungen fatta detta beslut så är det en sorg…. Jag upplevde att jag ”tappade” en del av min kvinnlighet….. Jag VET att man är lika mycket kvinna utan livmoder som med….. Kvinnligheten sitter inte i den! Men sorgen MÅSTE få ta den tid den tar!! Tankar och känslor behöver få plats….. Det är förstås väldigt individuellt hur man upplever en situation som denna… Men kommer känslorna och tankarna så är det lika bra att ta tag i dom NU, för det blir bara svårare om man tränger undan, då skjuts det bara upp…. Fast jo, man tränger lätt undan svåra saker…. Jag vet att jag skrivit om detta förr….. Men i dag finns dessa känslor åter i mitt inre…..
Tanken på att ev leva barnlös tär så på mig i dag! Jovisst, jag har små änglar i min närhet som jag älskar av hela mitt varma hjärta…. Men det är inte samma sak!! Hur gärna man än vill så är det inte det!! Man kan inte ersätta ett eget barn med något annat!! Man är ju inte en sämre männsika trots att man är barnlös…. Utan precis lika mycket värd som vem annan som helst!!!
Nåja, framtiden får utvisa hur mitt liv blir…. Detta är ingenting jag upplever som stressande på något sätt…. Det är bara dagens tankar och känslor =)
Änglakramar!!
många varma styrkekramar till dej….låt det ta den tid det tar, du är absolut inte mindre värd även om du numera är utan livmoder o barnalös….livet går inte alltid dit man vill, men man kan leva ett bra liv ändå…jag är också utan livmoder, men jag å andra sidan har aldrig saknat den o så hann jag ju få fyra barn före operationen o även ett missfall däremellan, så jag var ju i en helt annan situation än du…min blev bortopererad p.g.a. elaka cellförändringar som började efter missfallet, sen fick vi det under kontroll o jag fick två barn till, o i samband m fjärde graviditetn kom cellförändringarna tillbaka o inget hjälpte, därav storoperation….men det är nu över 10 år sen o jag har bara mått bra sen dess…hoppas också du kommer att börja må riktigt bra en dag, men sörj färdigt nu först, det är livets gång.
Änglakramar till dig! Allt blir bra, det är jag säker på! =)
Jag förstår dej mycket väl men det blir nog bra i slutändan kram
Ja, i slutändan blir allt bra!! Det gäller bara att ge allt tid. Änglakramar!!