Tvättmaskinen går här i Änglapalatset. Inne i mitt bröst finns en klump som gör ont…. Gjorde inget speciellt…. Mitt i allt var den bara där… KLUMPEN… Ingenting annat….. tomt… nada….nothing!
Även på senare delen av dagen har fasaden varit min gäst igen… Den verkar vara svår att bli av med…. Så lätt och så bekvämt att gömma sig bakom… Slipper ju en massa frågor då…. Frågor som eventuellt kan få den inre muren att rasa….
I mitt inre finns en garnända…. Likt början på ett nystan…. Vill dra i ändan, borde dra i ändan för att få någon början….. Vet inte om jag vågar…. Vad händer då?? Rasar muren??
Står Skuttet i tårar då??
*styrkekramar*
TACK vännen!!
Om du inte vågar känna smärtan, hur ska du sen kunna våga känna glädje? Du måste låta dig känna alla känslor, även om de skrämmer…
Vägen rakt igemom är oftast den som är bäst, men inte alltid den lättaste.
Tårarna renar, låt dem komma. Här behövs inga fasader heller, fasader gör livet bara tyngre. Människor finns, riktiga kännande människor som orkar lyssna och finnas till även hur mörka o tunga tankarna blir – tala ut, låt vännerna hjälpa och gå igenom det jobbiga, rakt på, igenom och ut! KRAM!
Så sant… Har försökt många gånger att bli av med fasaden… Men har varit svårt! Lyckats för en stund, för ett längre tag men sedan har den kommit tillbaka… Kanske jag har låtit den komma tillbaka?? Fasaden var något av en osynlig vän!