Tankar en sen kväll

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan hormonbehandlingen ändrades och såväl sort som styrka byttes. För tidigt är det att säga om det är rätt eller fel, men det märks att något i kroppen håller på att ändras… Jag är ofta trött, får en blixtrande huvudvärk som kommer och går över lika fort som den kom, humöret är inte alltid det bästa och även om man behandlas med hormoner och jo, hormoner påverkar många gånger humöret (vet ni som varit gavida etc) så är ju hormonerna ingen ursäkt att bete sig hur som helst mot sin omgivning.

Jag försöker verkligen leva efter den gyllne regeln;

”Behandla andra som du vill bli behandlad själv”, försöker att inte explodera och börja grina för varje liten skitsak som (sagt med lite ironi) under en hormonbehandling lätt förstoras upp och blir gigantisk och hela världen är redo för undergång.

Men lika viktigt som det är att jag ”beter mig” väl mot andra, är att jag har en plats, en fristad där jag inte behöver sätta lika mycket energi på att försöka vara glad osv. fast jag inte är det.

Min fristad är mitt och <3-Ängelns hem, vårt älskade Änglapalats!

Där gråter jag när kropp och huvud säger ifrån.

Där skrattar jag när ljuset åter syns bakom molnen.

Där funderar jag tillsammans med <3-Ängeln kring alternativa lösningar och rådfrågar sedan De vårdande änglarna.

Jag kommer ibland på mig själv att jag ställer ganska höga krav på mig själv; jag ska vara glad, jag ska orka med diverse saker, jag ska vara stark och ta mig igenom behandlingar och dyl. Men jag behöver inte orka vara glad….

Mycket har jag lärt mig under tiden med smärta;

Bland annat att det ligger en oerhörd styrka i att kunna vara svag och i att kunna gråta!!

Jag är inte helt fri ifrån smärtan, men jag har lärt mig leva med den…