Skruttets skriverier….

Hej hallå!
En bra dag är det i dag! Har mått bra rätt länge nu! =)

Den hormonella balansen i kroppen hålls rätt okej, jag tror mig har hittat den dosering som kroppen vill ha =)

Nu vågar jag andas ut lite grann, jag är glad – innerligt glad om behandlingen får/kan vara som den är nu. Men jag tror aldrig att min kropp helt kan vänja sig med att få konstgjorda hormonrer.. En medicin är alltid en medicin… Bäst skulle ju vara om allt kunde få vara natuligt… Men nu kan det inte det, min kropp måste ju ha konstgjort… Och jag accepterar det!

Jag har inte längre varje sig äggstockar eller livmoder kvar, jag hann inte få barn före jag gjorde beslutet att radikaloperera mig…. Och jag blev inte helt smärtfri ändå…. Det accepterar jag!

Det har gjort ont i själen, det har gjort ont i hjärtat, jag har skrikit och gråtit, förbannat livet och till och med velat bort för gott… Jag ville dö för att slippa endohelvet! När allt var provat, när orken var slut, när maktlösheten och smärtan är det ända som lyser i ögonen…. Då kan nog döden kännas som en befrielse! Och det var nog både en och två gånger som smärtskoven var så kraftiga så: ”nu är det färdigt” känslan fanns… Men jag kunde inte ge upp, jag var envis och vägrade tro att livet skulle förbli en cirkel av piller, vårdbesök och operationer.

Jag tappade aldrig tron på att om jag mötte rätt vårdande Änglar så kunde de hjälpa, jag visste att de fanns. Med hjälp av de fullkommligt underbara Änglar som fanns (och fortfarnde finns) i min närhet letade jag upp dessa kunniga Änglar…. De funderades, provades,  gräts, svors och skreks…

Det mailades, ringdes och skrevs! Och fast det många gånger såg mörkt ut och jag och med min Änglaskara fick kämpa för att bli tagna på allvar så fanns alltid vetskapen om att det går att göra något!

Vi kämpade, och kampen var sannerligen inte lätt! Men tillslut kom hjälpen, som sänd från himmelen. Det fanns någon som förstod min smärta, det fanns någon som visste hur smärtan påverkar livet och måeendet….Vilken lycka!!

I dag är jag tacksam för att jag följde mitt innersta och att vi aldrig gav upp och slutade kämpa! Idag är jag ett levade bevis på att rätt hjälp fanns!

Livet med smärta har inte bara själpt… Det har också hjäpt….

Jag vänder ofta på saker och ser det positiva i det negativa.

(mina tidigare erfarenheter av smärta kom till nytta vid fotoperationen ex)

Jag tar ingenting för givet och jag njuter av varje stund, jag kräver en bra sjukvård i dagens välutvecklade samhälle.

Och till dig som befinner dig i mörkaste mörker vill jag säga:

Ge inte upp, fortsätt kämpa. Det finns en väg till ljuset och hjälp finns att få på vägen dit!

Du kan bara du tror på dig själv och glöm inte bort att du duger och är älskad precis som du är!

Änglakramar!