Livet i Änglagården

Nu känner jag att jag vill skriva…. skriva och skriva….. Fast jag inte vet om vad! Men mitt hjärta är öppet….. Jag skriver rakt ur det…. Låter det tala sitt språk!

 

Plötsligt börjar tårarna rinna ner för mina kinder, jag känner mig så sårbar… Så mycket känslor finns i mitt inre…. En vilsen själ, som ändå känner sig trygg i det som komma skall. Trygg i min egen ensamhet, men som jag skrev i ett tidigare inlägg så behöver jag tid…. Tid att finna mig själv! Jag måste lära mig att acceptera att jag måste ha hjälp…. Fysiskt sett (pga mitt rörelsehinder) klarar jag mig inte riktigt så bra som jag skulle önska!! Men alla behöver vi hjälp och/eller stöd någon gång… Och jag måste lära mig att ta emot den hjälp som erbjuds… Men jag får ju inte heller hjälp om jag inte BEGÄR den!!

 

I alla tider har jag velat klara mig själv… Stark, stolt och envis som synden…. Muren har byggts upp under många, många år…. En mur som många gånger har fungerat som ett skydd och försvar i olika situationer…..

De senare åren (speciellt dock det senaste åren) har varit fyllda med smärta och en kännbar kamp mot draken….. Sakta men säkert vittrade muren sönder och nu känns det som ruiner är det enda som finns kvar…. Å där, mitt i dessa ruinhögar står jag själv….. Med rufsigt, långt hår… Ilskan som så länge funnits är borta…..Så sårbar, så öppen…. Blickandes utöver det som kallas framtiden….. Sakta, sakta börjar jag klättra. Jag behöver inte ha bråttom!! Tid är det enda har jag!

 

Jag sätter åter min tilltro till änglarna och att dom hjälper mig och vägleder mig när jag står där vilsen och trött vid något vägskäl… Så ser ni någon någon med långt, rufsigt hår, ståeende vid ett vägskäl och kliar sig i huvudet och ser vilsen ut…. Kan du då fråga om hon vill ha hjälp?? Kan du då sträcka ut din varma hjälpande änglahand?? Det skulle hon uppskatta!!!