Nu är jag åter tillbaka i vardagen. Smått sorgsen. Hade så gärna velat stanna ett tag till. Jag saknar änglarna från norr något enormt!! *Kramar om*
Hatar dessa avsked, även om jag vet att det inte innebär att vi inte kommer att ses igen.. Men dessa avsked gör ändå alltid lika ont! Varför lär jag mig aldrig att hantera dessa situationer?? Varför känns det alltid så svårt?? Varför kommer alltid tårarna??
Varför ska det vara så svårt….. Varför innebär det exakt samma känsla som när jag lämnade min familj för att åka på dessa rehabiliteringsperioder för över 20 år sedan….
Den lilla flickan som gråter och undrar varför?? Den lilla flickan som inte förstår varför??
Jag bara undrar VARFÖR???


