Gomorgon! Hoppas ni har sovit gott och haft fina, behagliga drömmar! Själv har jag nog sovit rätt gott, men jag minns inte vad jag har drömt. Men jag har sovit mjukt i ängelns famn och känner mig mera tillfreds med tillvaron…. Kanske det beror på beslutet? Vad vet jag? Känner mig nog aningen fånig måste jag säga, men det som jag fasar mest över i det hela är sjukhusvistelsen! Själva ingreppet skrämmer mig inte, utan det är sjukhusvistelsen och ovetskapen om vad som väntar efteråt… För jag vet att det här är det bästa för mig! Jag har nästan känslan av att det inte finns någon återvändo, inte om det ska bli bättre… Risken för att det skulle bli värre kan inte vara så stor, tänker jag!
Och ja, det där med barn… Det kan låta grymt…. Men jag tror faktiskt inte att jag skulle orka med ett eget barn, inte som det är nu!!! Det går så otroligt mycket energi till att få vardagen att fungera under de perioder jag har smärtor…. Men det är klart, jag tror nog att beslutet skulle ha varit lite lättare att ta om det redan skulle finnas ett barn med i bilden…
Och ja, det där med barn… Det kan låta grymt…. Men jag tror faktiskt inte att jag skulle orka med ett eget barn, inte som det är nu!!! Det går så otroligt mycket energi till att få vardagen att fungera under de perioder jag har smärtor…. Men det är klart, jag tror nog att beslutet skulle ha varit lite lättare att ta om det redan skulle finnas ett barn med i bilden…
Men som jag sa: jag skulle inte orka gå i genom fertilitetsbehandling (eftersom jag är infertil p.ga. endon och bortopererade cystor)vänta barn, vara mamma OCH leva med smärtorna! Det skulle inte gå. Visst chansen att det skulle bli bättre av en graviditet finns väl – hur det är med det låter jag vara osagt – det tvistar dom lärda om!
Jag tycker mycket om barn…. Men i detta läge känns det som jag sätter mig själv och möjligheten till ett fortsatt bättre liv före.
Jag kan vara en bra moster och gudmor i stället!
Må så gott!
