I dag är en bra dag!
Min kropp börjar sakta vänja sig med den ”nya” hormonbehandlingen. Det har gått ca 2 veckor nu sedan den påbörjades och om drygt en månad ska jag på uppföljningsbesök till den opererande Ängeln. Passade på att själv boka tid till denna beundransvärda Ängel i går då vi ändå var i De vårdandande Änglarnas hus…
Uppföljningen är otroligt viktig! Ibland kan den ske via telefon och ibland via besök. Men mitt råd är nog att det bästa är att man med jämna mellanrum kostar på sig ett besök, för att få ordentligt med tid för diskussion och funderingar kring behandling och behandlingsalternativ.
Den brister ofta! Till sådant borde det finnas mer resurser anser jag. Generellt sett hör man ofta: ”ring om det blir några problem eller om du blir sämre/får mer ont”… Vilket resulterar i att man kanske får springa/ ringa dit oftare just för att inte behandlingen fungerar eller för att man har frågor!
Speciellt viktigt är detta, skulle jag tro, om man lever ned något som är kroniskt. För målet är ju att trots att man har en kronisk sjukdom eller dyl få den hjälp eller behandling man behöver för att kunna leva ett så bra liv som möjligt.
För egen del så har uppföljningen fungerat periodvis bra. Men jag har ofta haft en känsla av det har legat på mitt eget ansvar att den ska fungera.
Nu slutar jag svamla för denna gång och lämnar över pennan till dig!
Har du några tankar kring detta med uppföljning inom vården??
Kommentera gärna! (anonymt om det känns bäst)
Änglakramar!!
Jag tänker mycket nu….
Är glad och uppskattar det jag har så otroligt mycket!! I bland tappar jag fotfästet och svävar ut i smärtans mörker en stund för att allt ifrån några timmar till ett dygn komma tillbaka till smärtfriheten i Änglarnas rike, åter med fötterna på fast mark.
Men när jag svävar i smärtans mörker, där draken regerar så känner jag mig såå liten, såå ensam, såå svag… Men dessa stunder finner jag trygghet i vetskapen om att Ängelns famn + min älskade Änglafamilj tveklöst finns där och så även Änglateamet och min Änglablogg.
Och när smärtan gör sig påmind försöker jag, som jag tidigare har skrivit, att leva i nuet, att fokusera på roligare saker, men samtidigt också ta det för vad det är. Behöver jag vila så vilar jag…. Vilket kan betyda att jag periodvis (ännu i dagsläget) inte orkar göra så jätte mycket… Det kan jag ha svårt att acceptera!! Blir så arg på mig själv då jag såå gärna vill men inte orkar!!
Jag försöker att inte samtala så mycket om smärtan med folk i min omgivning, frågar någon och jag VET att dom verkligen bryr sig då får dom ett svar, annars säger jag inte.
För jag varken orkar eller vill och jag tror inte att andra heller vill höra om mitt onda under varje samtal. Jag går på regelbunden terapi till Ängeln med nyckeln till mitt huvud, jag har min Änglablogg samt ett fåtal Änglar som vet hur jag mår. Bra så!
Helt smärtfri är jag inte, men mycket bättre är det (PUNKT)
(Är den korta versionen jag brukar använda)
Slänger ett öga på almanackan som hänger på väggen och konstaterar att på tisdag är det dags för läkarbesök för kontroll av magen igen. Ska faktisk bli skönt att diskutera och få svar på proverna som togs senast!
När man svävar i smärtans mörker, känner man sig maktlös, liten och tappar kanske många gånger tilltron till sig själv. Jag fann en låt som jag tror att är bra att lyssna på när livet känns lite tuft…
Änglakramar!!
När storken sviker – fem år efteråt.
Ja, så hette dokumentären som av en ren tillfällighet sågs här i Änglapalatset tidigare i dag.
Det handlade om familjer med adoptivbarn, om hur familjerna hade det fem år efter adoptionen. Programmet var kort, intressant och verkligen berörande.
Massor med känsla, det måste vara enormt stort att få ett barn via adoption!!
Inte ett öga var torrt här…
Nu har det gått lite mer än en vecka sedan hormonbehandlingen ändrades och såväl sort som styrka byttes. För tidigt är det att säga om det är rätt eller fel, men det märks att något i kroppen håller på att ändras… Jag är ofta trött, får en blixtrande huvudvärk som kommer och går över lika fort som den kom, humöret är inte alltid det bästa och även om man behandlas med hormoner och jo, hormoner påverkar många gånger humöret (vet ni som varit gavida etc) så är ju hormonerna ingen ursäkt att bete sig hur som helst mot sin omgivning.
Jag försöker verkligen leva efter den gyllne regeln;
”Behandla andra som du vill bli behandlad själv”, försöker att inte explodera och börja grina för varje liten skitsak som (sagt med lite ironi) under en hormonbehandling lätt förstoras upp och blir gigantisk och hela världen är redo för undergång.
Men lika viktigt som det är att jag ”beter mig” väl mot andra, är att jag har en plats, en fristad där jag inte behöver sätta lika mycket energi på att försöka vara glad osv. fast jag inte är det.
Min fristad är mitt och <3-Ängelns hem, vårt älskade Änglapalats!
Där gråter jag när kropp och huvud säger ifrån.
Där skrattar jag när ljuset åter syns bakom molnen.
Där funderar jag tillsammans med <3-Ängeln kring alternativa lösningar och rådfrågar sedan De vårdande änglarna.
Jag kommer ibland på mig själv att jag ställer ganska höga krav på mig själv; jag ska vara glad, jag ska orka med diverse saker, jag ska vara stark och ta mig igenom behandlingar och dyl. Men jag behöver inte orka vara glad….
Mycket har jag lärt mig under tiden med smärta;
Bland annat att det ligger en oerhörd styrka i att kunna vara svag och i att kunna gråta!!
Jag är inte helt fri ifrån smärtan, men jag har lärt mig leva med den…
