Lägger fingrarna på tangentbordet, fingrarna valsar och valsen bildar ord. Försöker sätta ord på tankarna som finns i mitt huvud. Snart riktigt snart är det dags för kursen som ska förbereda oss som blivande adoptivföräldrar….
Vill skriva en liten sammanfattning såhär långt:
Har så länge jag minns velat ha barn, drömmen har alltid varit att få två barn. Riktigt varför vet jag inte, men kanske för att jag alltid haft upplevelsen av att många ensambarn har varit ensamma. Och att det någongång har funnits en önskan om ett syskon. Men vad vet jag? Är inte ensambarn =)
Drömde om att innan jag nått 30 ville jag ha åtm. ett barn. Det var drömmen… Men det blev inte så… I stället plockades bit efter bit av endo angripna äggstockar bort och tillsist också livmodern. Men under tiden med den okontrollerbara endosmärtan var jag realistisk och insåg att jag inte skulle ”orka” med ett eget barn.
Jag satt stämpeln BARNLÖS i pannan på mig själv. Kunde jag inte få barn på naturlig väg så skulle jag inga barn ha. Då var det inte meningen sa jag. Jag stängde av alla känslor som var knutna till egna barn. Visst hade man sagt åt mig att möjligheten att adoptera finns. men jag var nog inte, ser jag nu i efterhand, mogen för en sådan diskussion då.
Tiden gick, jag släppte ut sorgen och fick hjälp genom smärthantreingsterapi ( Kognitiv Beteende Terapi – KBT inriktad) av underbara Änglar att bearbeta; sörja, gråta, förbanna och genom att skriva satte jag ord på alltihop. Lycklig är jag över att ha förärats med och funnit förmågan att skriva. Utan den hade inget av mig funnits kvar.
Med tiden och sorgprocessen kom också längtan efter ett barn tillbaka. Började tänka på föräldralösa barn, barn i andra länder och med det kom också nyfikenheten för Adoption. Läste på nätet, frågade kunnigt folk och funderade…. Information damp ner i postlådan, böcker lånades och tv program sågs.Viljan att adoptera växte fram! Vilken underbar möjlighet!
Sedan hände inget mer…. Livet hade sin gång… Framtiden diskuterades, drömmar drömdes och förverkligades. Vi lämnade den kommande adoptionsprocessen till framtiden, men i tanken fanns den. Den vackraste dagen i mitt liv hittills, 16.5.09 sa vi JA till varandra och blev äkta makar <3 Och en solig dag i Juni 2010 lyftes telefonen och vi kontaktade de sociala myndigheterna ang önskan om att få Adoptera för första gången.
I mitten av Oktober 2010 klev de fina mäniskorna med det speciella uppdraget in i Änglagården första gången. Uppdraget var att göra en hemutredning (något som alla har rätt att få). Hemutredningen har inneburit träffar ungefär var 4 vecka. Under träffarna har bla ekonomin, boende, det egna äktenskapet och förmåga att lösa konflikter diskuterats och granskats.
Vi har hela tiden varit medvetna om att en adoptionsprocess inte är någon som helst garanti för att ett barn ska komma till oss.
Hemutredningen görs för barnets bästa, det är något man måste komma ihåg. Det är en tung tid och kan vara ganska påfrestande för relationen. Men den har också gett massor!! Vi har utvecklats på många sätt. Både enskilt och som par.
Tidvis har jag trots allt tyckt att endel frågor som de velat ha svar på har varit lite onödiga. Endel frågor har i de närmaste varit omöjliga att ge svar på i dagens läge. Det kommer ju högst antagligen att dröja år ännu innan ev. ett barn kommer… Vi har försökt tänka oss olika senario, funderat på: vad gör vi om….? Hur gör vi då…?
Åren med smärthanteringsterapi lärde mig att åter våga tro på morgondagen och inte ta ut smärta / bekymmer i förskott. Vi tar ev problem när de kommer och löser dem då. Jag tror att mina erfarenheter från mitt medfödda funktionshinder och perioderna av anstaltsliknande rehabilitering som liten kan vara erfarenheter som kan hjälpa mig vara en god adoptivmorsa.
Nu i slutet av Augusti 2011 kom så äntligen den skriftliga hemutredningen – där vi förordades som adoptivföräldrar. Känns fantastiskt!!!
Med stort, varmt hjärta ser jag fram emot helgens fyllda kursdagar och vi kommer säkerligen att återvända hem fyllda med massor av lärorika upplevelser och nya spännande möten.
Änglakramar!!