Alla är vi speciella…

I kväll har tankar tänkts om Adoptionen. Om den otroliga process vi är inne i. Vilken fantastisk resa det är! Och även om det periodvis kan vara /är en jobbig och krävande tid i livet så skulle jag inte vilja vara utan den. Inte på något sätt. Oavsett hur det går. Den har givit så mycket, så oerhört mycket!

Med processen följer olika ”moment”, ett av dessa är att fundera på den så kallade Special Needs (SN) -listan. Det är en lista där man tar ställning till vilken möjlighet man har att ta emot ett sjukt eller funktionshindrat barn. Att som lekman ta ställning till de diagnoser som finns på listan är svårt – det kan röra sig om allt från olika typer av missbildningar till synnedsättning som enkelt kan rättas till med ett par glasögon.

Ett tips: att ta hjälp av någon Vårdande Ängel för att få mer klarhet i de latinska benämningarna.

Alla föräldrar vill ha ett friskt barn. Hur det än blir till; biologiskt eller via Adoption så innerst inne, i grund och botten önskar man sig ett frisk, välskapt och välmående barn.
Men då barnet kommer älskar man det nog lika mycket med som utan specialbehov.
Oavsett vad! Ett barn är inte ett specialbehov.
Jag är ju inte mitt funktionshinder heller.

Men ett med ett specialbehov följer ett ökat behov av olika former av extra resurser. Det är viktigt att resurserna finns!! När man fyller i denna SN-lista och kryssar i Accept, Can not Accept eller May consider är det viktigt att man som blivande förälder är totalt ärlig och realistisk mot sig själv och ställer frågan:
Vilka möjligheter har vi att ta emot ett Special Needs barn? Har vi de förmågor som krävs och finns det tillräckligt med resurser för att kunna ge barnet en trygg, god och kärleksfull uppväxt i den miljö vi kan erbjuda??

För en Adoption handlar ju i sin helhet om att hitta föräldrar till ett barn. Inte om att hitta barn till föräldrar.

Lite funderingar en kväll i slutet november,
Änglakramar och kärlek till er mina fina läsare <3