Det är den Internationella Endometriosveckan den här veckan. Då sprider man information för att öka kunskapen och förståelsen ute i samhället. Jag tittar ut genom fönstret och tänker på hur det var och är för min egen del.
I bland ploppar en känsla av sorg upp. Ännu, trots att det snart är 5 år sedan radikaloperationen gjordes kommer sorgen i bland upp till ytan.
Inte på samma sätt som förr. Nu är det en annan känsla – en annan sorts sorg, mer bearbetad och distanserad. Man kan inte ta några omvägar. Rakt igenom ska man! Det går, men det tar tid! Förbannat mycket tid!!
Arg blir jag inte, inte längre. Det lönar sig inte. Inte blir jag mindre bärare av Endometrios för det. Men vad som väcker sorgen och frustrationen i mig är att det är så vanligt att inte diagnosen tas på allvar, att så många bärare söker vård gång på gång, utan att bli hjälpta eller förstådda. Det är en bidragande del till varför det ofta blir ett rent helvete att leva med allt vad Endometrios innefattar.
Man ser inte helheten… Många saker påverkas, därför är det så viktigt att hjälpen och stödet sätts in så snabbt som möjligt.
Smärtmässigt tycker jag mig ha endon under kontroll. Har äntligen efter lång tid hittat rätt behandling som funkar för mig. Oftast känner jag inte av Endometriosen nämnvärt och om jag sköter mig och håller mig borta från ”dålig mat” så mår jag riktigt väl.
Man ser inte på mig att jag är bärare av detta kroniska monster. För att se det måste man läsa bland den kopiösa mängd papper som finns i den horribelt tjocka sjukjournalen. Det fanns en tid då jag skämdes för att den var så tjock. Jag skämdes för att inte kunna ta hand om det onda själv. För att jag gång efter annan sökte vård pga smärtan. Men den tiden är förbi, nu skäms jag inte längre. För till slut togs mitt onda på allvar – hjälpen av det fantastiska Änglateamet kom ju. (Läs mer om vägen från mörker till ljus i kategorin:
Sjukdomen Endometrios)
Jag har diagnosen, har lärt mig leva med den och har ett riktigt gott liv. 🙂
På FPA/Kela kortets baksida finns en kod som skvallrar om att jag är i behov av hormonplåster för att man genomfört en radikaloperation. Koden ger mig medicinen till en låg självrisk. Hormonbehandlingar är annars dyra och slår hårt mot ekonomin.
Så Tack koden för att du finns! Tack!
Och tusen varma Änglakramar till alla mina Endosystrar runt om i världen –
Keep on fighting! 🙂
