Godmorgon!
I dag är allt bättre! Jag är piggare och det hörs inte längre som om lungorna är redo för att komma ut när jag hostar 🙂
Funderade på ensamhet, att ringa eller inte ringa till någon…. Jag vet att det finns dom som undrar varför jag inte hört av mig eller synts till på länge…. Men jag har inte velat, inte ORKAT!!!
Och jag vet inte heller vad jag skulle säga??? Det är inte heller speciellt många av vännerna som vet vad jag gått igenom…. Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra???
Hittills har väl stora delar av ensamheten varit självvald…. Visst har jag ju träffat människor under denna tid, det har jag och för att detta inte ska missförstås så vill jag säga att dessa personer har varit helt UNDERBARA!
Men det finns människor som jag känner att jag ”borde kontakta” Det tar emot…. Av rädsla…. Rädsla för att bli sårad….. *suck*
Före eller senare så måste jag ju gå vidare….*tar mig själv i kragen*
Någon som har något bra råd eller tips??
Du känner inte att du behöver få prata om det du gått igenom då, med dina vänner? Att det skulle kännas lättare då? Det är ju förstås nåt som är väldigt individuellt, men jag personligen har stort behov av att få ”prata av” mig.
Önskar dig en bra dag!
Ibland känns det som det lättar när man pratar, i bland inte… För mig fungerar det nog oftast bättre att skriva. Man lägger liksom känslorna ”på pappret” då, i stället för att ha dom i huvudet…. Men det är ju som du säger väldigt individuellt!! Massor med Kramar till dig!!!