Flashbacks…..

Sista fredagen i januari är det i dag.
Vid frukosten småpratade vi som vanligt om dagens händelser.
Samtalet berörde den kommande Tilläggsutredningen.
Ur mitt hjärta strömmar massor med känslor! Allt ligger på ytan. Salta tårar rinner ner för kinderna. Ut kommer bekanta känslor. Det är samma känslor som under tiden med Endometriosen.

När jag fick kämpa med näbbar och klor för att bli trodd, bli tagen på allvar inom vården. Slåss för att inte ifrågasättas – allt jag begärde var ett liv med hanterbar smärta. Ett liv med livskvalité.  Jag kände mig påtrampad. Och platt blev jag! Platt som en jävla pannkaka. Borta var mina drömmar, de spelade ingen roll. Vården körde sitt race.
Ledsamt nog förmedlades jag ”så här brukar vi göra – vi vet bäst – det här kan vi själva” tanken. Och jag var bollen man kastade runt mellan ett stort antal händer.

Med ordens hjälp höll jag mig flytande. Vid ett av dessa otaliga besök hamnade bollen, Thank God,  i famnen på den Opererande Ängeln som tog bort min Livmoder. Mina frågor fick sitt svar och det fantastiskt underbara ÄNGLATEAMET skapades. Det var det mest underbara som kunde ske! Vi kämpade som ett team! Man kommunicerade med varandra och jag med min ordlek blev delaktig. Man såg mina förmågor som blev guld värda. Vi hade alla samma strävan: Att Leva Livet Leende – Trots Endometrios.

Och det gick!! Jag och alla Änglar vann!!! 😉

Nu under Den lilla handens resa ifrågasätts vi också. Mycket.
Mina fysiska förmågor står i fokus. Allt det jag faktiskt kan (vilket är ganska mycket) känns som nästintill obetydligt.  Det vänds och vrids. Och ibland lyser en aning trångsynthet och fördomar igenom det tankesätt vi möter.

Jag tar även nu hjälp av ordleken. Men skillnaden är nu att jag vet att jag duger som jag är, jag låter mig inte trampas på. Vi tror på mina egna förmågor, mina egna resurser och livserfarenhet. Jag vet att vi skulle bli goda föräldrar. Hoppet finns! Vi hoppas först möta Den opererande Ängelns motsvarighet. Bland de som har de sista beslutande ordet. Ett möte som skulle behöva ske snart.

Människorna med det speciella uppdraget är fina! En fin kommunikation har det blivit under processen och poängteras bör att vilken roll man än här i Den lilla handens resa så är  en en sak i allafall säker: Vi har alla samma strävan och samma mål.
Målet att ge det lilla hjärtat en trygg, kärleksfull och god uppväxt och ett gott hem <3