Hmmm…. Nu börjar alltså vägen tillbaka. Om jag får önska blir det ett liv utan smärta och utan den rädsla som smärtan är förknippad med. Jag är vansinnigt rädd för att vara på sjukhus!*panik* Jag tycker inte om huset, jag tycker inte om lukten, jag tycker inte om undersökningar (som nog görs för mitt eget bästa – det förstår jag), jag tycker inte om alla känslor som jag får på sjukhus! Känslan av otrygghet, ensamhet och totalt utelämnad… Utelämnad i händer på människor som inte förstår mina känslor eller åtminstone har dom inte visat att dom förstår dem….
Jodå, tanken att bara strunta i dessa känslor har funnits… Men jag tror att det inte är bra i längden… Men endel har gjorts för att jag ska slippa dra min historia om och om igen. Jag träffar samma doktorer varje gång – det är mycket bra!!!
Men det finns så mycket känslor som jag skulle behöva ta itu med…. Men det kanske är så att bästa sättet att bli kvitt en rädsla är att bemöta den???
Men nu behöver jag inte känna mig ensam, jag VET att jag inte är ensam, jag har ju änglarna som vakar över mig!
Må så gott!


De (vi) förstår nog, men lyckas tyvärr inte alltid förmedla förståelsen till patienten. Hoppas du kan känna dig trygg och får hjälp! Önskar dig allt gott!
Tackar! Ska nog arbeta för att få tillbaka den där känslan av trygghet! Tänker ej ge upp!!! Jag vet att ”de” vill mig väl… Det är väl inte helt lätt alla gånger att förmedla förståelsen! Tack för ditt inlägg, det fick mig att tänka på annat sätt 🙂
Nej, vännen du är aldrig ensam…fast vi inte alltid är fysiskt där så e vi alltid där för dig ändå…dina änglar.. *ler* KRAM
Kramar till dig från mig!