En helt ok dag har det varit så här långt.
Har pysslat med lite av varje och tränat tillsammans med den behandlande Ängeln.
Träningen var riktigt rolig och vid närmare eftertanke så kanske det trots allt gick lite smidigare att gå i dag än förra veckan.
Hur gör man när man går?? frågade jag smått generat. Alltså sådär som man ska… Så där rätt och riktigt… Ängeln stannade upp, funderade en stund och visade. Jag försökte memorera rörelsen jag såg… Kanske jag lyckas få in det nya rörelsemönstret?
Jag vet inte.
Men vad som gör mig lycklig är att svullnaden på finhetens ovansida verkar minska sakta men säkert. Nu är det bara den trädstamstjocka vristen kvar då!! Hihi!!
Nu förstår jag ju verkligen vad 6 mån återhämtning betyder och varför… Håhå! Men ännu har jag ca 1,5 mån på mig till den tiden, så ännu finns det tid att gå,gå, gå och GÅ!
Kan hända jag får ihop sträckan av ett mini marathon innan det är färdigt… Och vad lär vi oss av detta då?? Jo att man ska vara glad över att man kan GÅ. Hur det än ser ut – Vilken stil man än har. Och kan hända min gång ser lite rolig och annorlunda ut när detta är färdigt. Kan hända någon ler.
Men vet ni vad?? Det leendet bjuder jag på i såfall!
Och känner någon att de absolut måste titta/glo så varsågoda!
Jag är i allafall stolt över att jag tar mig fram – på mitt sätt.
Ha en fin tisdag,
Änglakramar!!
Fint att det går framåt! Vet du, vi går alla på vårt eget sätt vi som inte är mannekänger! 🙂 Kram
Jepp, så är det!! 🙂 Och det var den tanken jag hade när jag skrev också. Att det spelar ingen roll HUR man tar sig fram – Huvudsaken är ATT man gör det! Änglakramar!!