Min blogg har befunnits i ebb ett tag. 
Jag har haft lite svårt att formulera orden till begriplig text.
Något blinkar till på skärmen. Jag klickar på länken och en röst börjar ljuda i högtalarna. Rösten sjunger vackra ord för mig. Ord som går rakt in i hjärtat. Ord som får tårarna att trycka på. Ord som får mig att mer än någonsin vilja fortsätta skriva om Endometriosen – den dolda smärtan. Om att jag nu, i takt med att hormonerna sipprar in och kroppen stabiliseras blir ”mig själv” igen. En glad livsnjutare med skin på näsan. 🙂
Om att inte sluta drömma. Att göra sina egna val, gå stolt och rakryggad. Om att våga tro på en ljus morgondag. På tal om en ljus morgondag ja… Det kniper sig i magen på mig.
Det är med delade känslor jag berättar att jag givits en muntlig operationstid. Den 6 eller 7.9 är det åter dags för mig att, under några timmar ligga under Änglaprofessorernas kunniga händer, för en ny åtgärd av den fot som opererades för några år sedan.
Jag känner full tillit till professorerna även denna gång! Jag vet att de kan sin sak!
Det jag har att vänta är, som tidigare nämnts, en fotoperation i storlek med den som utfördes i november i fjol. I och med det startar åter träningslägret.
Mot nya fötter: Vägen mot finhet nummer 2.
Nog ska man ha ett psyke av stål!!
Orden i låten nedan vill jag ge till er alla fina människor som lever med draken som ständig följeslagare. Stå på er!
