Att vara här och nu….

Solen har värmt min kind idag.
Djupa andetag har givit mig fräsch luft i lungorna. Har de senaste dagarna verkligen fokuserat på att vara här och nu, jag har tagit vara på stunden. Jag har njutit av att låta penseln glida över de grundmålade brädena i trä. Och jag har tackat gudarna att jag har haft någon sysselsättning som har gjort att jag kunnat känna mig till någon nytta.

Månaderna som sjukskriven börjar bli rätt många till antalet nu. Det känns… Det går bra ibland och jag njuter av den lediga tid jag har. Men ibland känns vetskapen om att sjukledigheten kommer att fortsätta i många månader till mycket påfrestande.

Och stundtals gästar bitterheten och ilskan. Jag är då arg över att jag till synes aldrig får tid att andas och leva innan nästa ingrepp står på tur. Och att det kommer att krävas lika helvetes mycket kämpande en gång till. Kämpa för att det kommande ingrepp ska resultera i lika fint resultat som novemberfinheten hittills har visat. Arg, eller snarare väldig lessen och besviken, är jag över att den allra första fotoperationen som gjordes för något år sedan blev mindre lyckad och nu måste göras om.

Någonstans under allt detta finns även en rädsla för att foten nu skulle vara i så dåligt skick att den inte går att fixa. Just nu känner jag mig som en skadskjuten fågel som ska flyga, med en vinge som fungerar till  ca 80 % och den andra vingen, ja… den hänger där… men den fungerar just inte alls…

Nej, jag menar inte att klaga. Det ligger inte i min natur. Men nu orkar jag inte vara tyst mera. Nu skriker jag: Det gör helvetiskt ont… att för varje steg jag tar… för jag går rakt på vadbenet!!

Så där nu har jag släppt ut och varit – just här och nu…
Skönt!!