Det är morgon. Dimman ligger ännu tät över fjärden.
Jag öppnar ett fönster och känner den friska, men något kyliga luften, slå emot mig.
Utanför är det så lugnt. På avstånd hörs morgontrafiken.
Där ute rullar världen på. Folk åker till jobbet. Precis som vanligt. Här sitter jag, med arslet i åket på hjul och vill inget annat än att slippa vara där jag är, eller rättare sagt i det skede jag befinner mig just nu.
Jag skulle ge vad som helst för lite skön ”vanlighet”!
Var är jag?? Har någon spolat tillbaks mitt liv eller har världen stannat? Mycket är bekant! Det känns som jag tappar tid. Ge mig tid!! Tid att njuta!
För tillfället lever jag i en bubbla. En bubbla med oerhört fokus på att ha tillräckligt med kraft. Min bubbla kan liknas en ballong – där luften sakta pyser ut. Jag känner mig så tom på luft! Lyckligtvis finns det underbara Änglar som pumpar ny luft i ballongen. Som kämpar med mig. Som får mig att hålla i hop och förgyller mitt ballongliv. Som ger mig kraft att orka stå även när marken gungar under mina fötter.
Under dessa månader det även funnits ansikten som släppt ut luften ur min ballong. Som fått mig att tappa andan. Det har visat sig bero på avsaknad av helhetsperspektiv och okunskap. Och om den äkta viljan har visat sig har jag mer än gärna diskuterat. Ovilja har jag struntat i. Det har gett mig tillfälle att både lära och läras. Merparten av ansiktena representerar lyckligtvis det förstnämnda slaget. 🙂
Jag har skjutit upp olika måsten en tid nu. Måsten som påminner om kommande operation. Nu går det inte att skjuta på dessa måsten längre. Samtal måste ringas och grejer måste hämtas. För inkommande vecka är det åter dags att packa bilen för en längre tids vistelse i mitt ursprung. Härligt – och så behövligt!!
Tillvaron är ansträngd. Men vi håller ihop. Vi surar ibland. Gråter gör vi likaså.
Men vi lämnar aldrig känslor osagda. Vi ”vågar” prata! (Thank God for that!) Ut med alla känslor bara!! Kärleken mellan oss går inte att ta miste på. Den blir bara starkare och starkare!
