En fin dag i dag.
Solen värmde riktigt skönt tidigare så jag tog jackan på och njöt av en stunds värme.
Det spänner, sticker, kliar och drar i de färska ärren på Änglaprofessorernas senaste skapelse.Finheten ropar efter högläge i större utsträckning än tidigare i dag. Endast kortare stunder tillåts annat läge. Men det är ingen fara. Jag drar mig till minnes att det kändes likadant förra gången när läkningen satte i gång på allvar. Vilket den ju borde ha gjort nu eftersom stygnen ska bort och gipset ska bytas inkommande veckas onsdag.
Redan!! Det känns som allt har gått fortare den här gången. Kanske för att jag gått igenom detta en gång förr och helt enkelt vet vad det är frågan om?? Och i och med att den första finheten har blivit så stabil att kraften från hela sidan kan användas så har jag lite lättare att förflytta mig.
Det gör mig oerhört glad! Men glädjen skulle absolut vara ännu större om min vän kryckan kunde användas i stället för att sitta med röven placerad i åket på hjul. Åtminstone under 8 veckors tid får Åke(t) vara min dagliga följeslagare.
Det är ett faktum jag får vara så god att acceptera.
Ett faktum som känns motigt i bland men försöker hålla modet uppe –
Och vad gör man inte för det goda resultatets skull??
Jo, ALLT!!! 😀
