Tisdag.
En bra sådan. Sysselsätter mig enligt bästa förmåga i väntan på att dagarna ska gå.
Det är tråkigt att vara så orörlig! Och jag önskar inget annat än att åtminstone ha förmågan att ta mig på toa själv. Har nu lyckas med bedriften att hitta en teknik som fungerar så att jag fixar att komma dit. Men det krävs ännu lite träning att ta sig därifrån.
Nu tackar jag gudarna för att jag träningsmässigt är i god form och hade jag inte armmuskler förr – så har jag det efter dethär i allafall! 😀
Från och med början av denhär veckan finns hjälp ordnad enligt vårt eget önskemål.
Det är en rar Ängel som kommer X antal gånger om dagen och hjälper mig med diverse sysslor. Det känns skönt att få lite omväxling! Och att få sakna <3-Ängeln lite i stället för att vara så nära inpå varandra hela tiden.
Med risk för lite upprepning; men det här är dagens status:
Det är verkligen svårt att ta emot hjälp nu! Jag vill vara självständig och helst av allt bara kunna ta min vän kryckan i hand och spatsera i väg. Komma och gå när jag vill. Känna oberoende. Jag vill kunna själv helt enkelt! Men vackert får jag nu göra det bästa av situationen – för realisten i mig fattar ju att jag behöver ju hjälp JUST NU.
Glädjen är stor över att, liksom i november, ha vetskapen om att det ser bara ut så här för en viss tid. Och om Änglaprofessorernas arbete ger lika fint resultat som förra gången så kommer jag att ha helt andra förutsättningar att röra mig efter allt är klart rehabiliterat 😀
Och äntligen får jag uppleva att vara totalt smärtfri – inte ont NÅNSTANS!!
Det är lycka och njutning det!!
Tänk vilken gåva!! 🙂
