Lördag.
Världen utanför mitt kontorsfönster skimrar i vackert vitt. Det har varit kallt i natt.
Någon nämnde något om att snö eventuellt kunde komma snart.
Smaken från det goda morgonkaffet vilar fortfarande i min mun och jag undrar vad dagen har att bjuda på.
Kroppen protesterar, musklerna känns stela och vill inte samarbeta. Motvilligheten själv! Och jag tänker: Kom igen nu! Det är ingen ide att sura – du får vackert vänja dig med allt det nya som kommer. Inget annat alternativ finns!
Så det så.
Efter knak, brak och lite mindre vackra ramsor inser så min kära lekamen att jag menar allvar med vad jag säger och ger med sig. Utan samarbete blir det ju onödigt tufft.
Och hädanefter har vi – jag och min lekamen fylld med livets brodyr – slutit ett avtal.
Avtalet är att fokusera och ge allt till 110 %.
Att kunna leva – utan återkommande besök under de vårdande Änglarnas skalpell.
Snart är det vår tur att börja njuta! 😀
Änglakramar!!
Snart är det fixat 🙂 Kram!