Almanackan visar fredagen den 9 november. Dagen är speciell.
Minnet säger att jag var allt annat än på topp vid det här laget för ett år sedan.
Ynklig var bara förnamnet.
Triangelmedicinerna, som sprutades in i ena handens kanyl med jämna mellanrum, golvade mig totalt. Jag somnade mitt i meningar, sluddrade och spydde. Det hade meddelats att allt hade gått fint. Men det betydde föga. Min enda önskan var att slippa den smärta som ilsket dunkade i den fot som professorerna några timmar tidigare satt skalpellen i.
Fint?? Jasså det menar de?!?
Jag kan inte påstå att jag var den första att hålla med!
Just då var det så….
Nu, ett år senare, rosar jag Änglaprofessorerna och är upplevelsen en helt annan!
Stark och stabil har foten blivit. Full med nya funktioner som ger mig förmågor jag aldrig trodde jag kunde få. Tänk att en enda operation på X antal timmar kan förändra livet så! 🙂
I dag gillas livet lite extra mycket. 🙂
Änglakramar!!
