Små vita flingor har sakta dalat ner under dagen.
Minusgraderna visar sig och trots att de inte är speciellt många till antalet tycks det vara skoningslöst kallt! Kylan känns ända in i märgen.
Min kropp gillar som bekant inte kyla. Speciellt inte den första för året.
I år är inget undantag. Men det är en annorlunda känsla nu. Visst känns musklerna strama, stela och nästintill oanvändbara. Så som förr. Men muskelspänningen är inte så hög att det gör ont. Om det rör sig om en tillfällighet eller inte. Det återstår att se.
Men det gläder mig inte mindre för det!
I går tränade jag ett pass tillsammans med den behandlande ängeln.
Tycks befinna mig på en platå just nu när det gäller träningen.
Det händer ingenting – det går inte framåt alls men turligt nog går inte bakåt heller.
Från och med nästa vecka kommer de ledda träningspassen att upphöra under någon eller några veckors tid.
Då är det dags för en intensiv period av anstaltsrehabilitering. En genomgång från topp till tå brukar göras under dessa perioder. Måste säga att det känns helt OK. Jag ser nästan fram emot det – men bara nästan!
Träning – träning – träning. Snart är jag träning! Snart andas jag träning. 😉
Men i kväll ska det badas bastu – underbart!!
Änglakramar!!
