En bra dag har jag i dag! Satt och tänkte på leendet, ansiktet… Och på trapin hos Ängeln med nyckeln till mitt huvud….
När jag började gå till denna ängel för att få hjälp att hantera smärtan, för att orka med fast det var tungt, var det som om ansiktet och själen inte talade samma språk….
Jag kunde sitta där och le trots att jag pratade om sådant som var jobbigt…. Jag kunde le och säga att allt var bra fast min själ grät och ropade; ”snälla hjälp mej, se mig, förstå mig!”
Varför var det då så?? Kanske ville jag inte visa mig svag, ville klara mig själv…
Men leendet stjälpte mer än vad det hjälpte….. I och med att jag många gånger hade fasaden på och log fastän jag hade helvetiskt ont så blev jag och det onda ifrågasatt.
Jag LOG ju!! Ansiktet LOG!! Denna jävla fasad…. Jag hatade den!!
Men med hjälp av terapin och ett hjärtevarmt (TACK älskade: Ängeln med ett hjärta av guld) stöd av änglarna både på och utanför bloggen har jag ÄNTLIGEN lärt mig att det inte längre behövs någon fasad… Jag har lagt den åt sidan, jag kan vara som jag är… Tårar är inget farligt, man är inte svag fastän man gråter…
En tanke: Svårigheterna stärker en människa oftast…..
Nu talar ansiktet om vad själen känner…. Ett STORT leende!!! =)))
åh..vet så väl vad du pratar om…du har säkert läst om min förra bästa vän, den falska fasaden..som förstör så mkt.