Musiken strömmar ur högtalarna. En vacker röst sjunger om julen.
Ett behagligt lugn har infunnit sig i min trötta kropp.
Av den intensiva rehabiliteringen återstår endast några dagar nu.
Under de gångna dagarna har underbara Änglar borrat in sig i mitt liv för att bilda sig en uppfattning om hur mitt liv och mina förmågor ser ut NU.
Samtidigt som de har varit nyfikna på min inställning till saker, till drömmar, mål och framtidstro.
Jag genomgår undersökningar som hittills till största delen bekräftar sådant som jag redan är medveten om. Ibland i har jag i det närmaste hatat. Eller i alla fall ogillat skarpt.
I början kändes de underbara vårdande Änglarnas obeskrivbara förmåga att etsa sig in i min kropp ytterst obekvämt.
Samtidigt som jag kände en enorm värme till deras fantastiska sätt att först se det som är så skört för att sedan sträcka ut en hjälpande hand. Och skulle jag inte säga att det
för min del fortfarande är en stor utmaning att ta den där utsträckta handen…
Ja, då skulle jag ljuga!
Men helheten!! Jag älskar deras sätt att se helheten. De lyfter mina redan funna styrkor till oanade höjder. Och stöder mitt realistiska tänkande om att man kan bedöma min slutliga fotfunktion först om ett år. Alltså någon gång i september 2013.
Sakta blir allt det, som tidigare bara känts som en orealistisk dröm, till verklighet.
Allt har bara handlat om att möta precis rätt människor vid rätt tid – som ett team – ett Änglateam!
Jag fick ju den underbara teamupplevelsen under den tid när draken härjade – när det fantastiska Änglateamet gav mig vad jag behövde för att lära mig leva med smärtan.
Och nu sker det igen! För de dyrbara finheternas skull!!
Nyp mig i armen någon – drömmer jag??
