Sakta lägger jag fingrarna på tangentbordet.
Musikens vackra toner fyller mitt inre och lusten till ordlek vaknar.
Julen har passerat. Nyåret likaså. Liksom några oerhört sköna dagar i mitt ursprung.
Dagar som behövdes så väl. Jag behövde närheten, kramarna och skratten. Att bara få vara och äta oemotståndlig kulinarisk mat. Få känna energin återkomma.
År 2013 är som sagt kommet. Jag brukar inte vara den som avger några års löften.
Det kommer inte att ske nu heller.
Men jag kommer garanterat att fortsätta kämpa för att minska fördomarna och den trångsynthet jag oroväckande ofta möter ute i samhället i och med min funktionsnedsättning.
För jag bär ännu känslan att man alltför ofta lägger fokus på mitt hinder i stället för att se alla de förmågor jag har. Vid första bästa tillfälle gör man mig mer hindrad än vad jag är. Man anser sig ha rätten att avgöra vad som är rätt eller fel för mig. Och trots att detta fenomen på intet sätt är nytt för mig så gör det lika ont varje gång. Det smärtar.
Det äcklar mig. Det får mig med hela mitt väsen att känna mig oduglig.
Trots att jag vet att sanningen är den motsatta. Jag vet att jag duger och att jag kan!!
Så det så!! Jag ger mig inte! Tigern i mig kommer att fortsätta ryta! Jag kommer att stå rakryggad. Och stå för den jag är – vad jag känner, tycker och tänker!
Jag vet att jag i framtiden kommer att förvalta den kunskap och de erfarenheter livet har gett mig till att hjälpa andra. Hjälpa andra att våga se möjligheter i det som ter sig vara omöjligt. Att våga fortsätta tro när andra ger upp. Att vara stolt över den man är!
2012 var året som gav mig nya intressen, nya fina bekantskaper och lärdomens år när några bitar i livets pussel föll på plats. Det tar jag tacksamt emot!
Hoppas att 2013 blir lika fint,
Änglakramar!!
