Fredag.
Arbetsveckan är till ända. För mig återstår någon veckas sjukledighet.
Mitt arsle är fortfarande placerat i stolen på hjul. Det är tålamodsprövande vill jag lova.
Jag försökte lämna stolen för att använda kryckorna. En tid gick det bra. Ända tills den senaste finheten fick nog.
Min kropp protesterade vilt och tillslut gav jag med mig. Hellre sitter jag lite längre än går – och gråter av ömhet eller trötthet. Jag försökte ju enligt bästa förmåga och det är det viktigaste. Bra så. Något mer kan inte begäras.
Svullnaden har nu lagt sig såpass att det, sedan ett tag tillbaka, är maka par som används i skoväg. Att stå går riktigt bra både med och utan skor. Barfota ser man att jag nu balanserar på och belastar foten ”så som man ska”. Känner ingen smärta alls i någondera fötter i stående och bara det gör de båda operationerna värda.
Jag är lättad men gråter i bland och förbannar mig själv för att inte dessa operationer har gjorts i ett tidigare skede. Jag hade sluppit mycket smärta då. Det är då ett som är säkert!
För nu har jag de rätta förutsättningarna för att få en gångstil som sliter betydligt mindre på kroppen. Inga ord kan beskriva skillnaden som känns.
Nästa vecka är det dags att återse Änglaprofessorerna igen för en kontroll av deras fina skapelser. Med röntgen och nya avtryck för anpassade skoinlägg Jag kommer att gråta. Gråta för tusende gången av innerlig tacksamhet för all den hjälp jag fått.
Och tänk att jag fick möta dem utan att behöva tjata mig till det!
Det betyder mycket för mig än i dag – Någon måste ha varit god.
Men jag behöver tålamod. Mycket mera tålamod,
Änglakramar!!
