Tisdag.
En fin sådan som hittills innehållit såväl hushållssysslor som årets första träningspass.
Det första av den ledda sorten då.
Ett trevligt återseende blev det. Och jag ser redan fram emot nästa pass som finns inbokat om en vecka.
Motivationen har lyst med sin frånvaro en tid. Humöret har inte varit det bästa men jag försöker göra mitt bästa för att fylla dagarna med sysselsättning av olika slag. Och egentligen finns inget särskilt att berätta men jag skriver ändå. Både här och annanstans.
Känslor behöver komma ut. Saker upprepar sig och det skapar blandade känslor. Jag känner mig en aning villrådig över vad som kommer att ske framledes. Ingen vet. Ingen kan svara. Det känns äckligt bekant.
Samtidigt som jag bär en tro på att jag kommer att orka ro i land med allt vad rehabilitering heter och ett hopp för att utgången kommer att bli god.
Jag har en stark tro på att belöningen snart är inom synhåll.
Låt det vara så.
Om någon efter detta ställer frågan:
Klarar du perioder av psykisk press??
Då kommer jag att svara:
Oh, yes!!
