En underbart vacker dag har det varit i dag!
Solen har visat sig och mätarens ute temperatur har visat flera grader på plus. Prognosen lovar fortsatt fint några dagar till.
Jag njöt i fulla drag av den friska luften som silade in genom det öppna köksfönstret.
Solen värmde min kind, jag smuttade på en mugg nybryggt och ljudet av takdropp fick mig att känna mig tillfreds. Solens strålar spred sig och värmde mina stela fötter.
Musklerna sög åt sig värmen som en svamp och jag vickade sakta på båda fötter. Först båda samtidigt. Sedan en i sänder. Just det; att vicka på och röra på fötterna har blivit något av en sport för mig. Speciellt det att kunna vicka på en fot i taget.
Under några dagar har jag känt en begynnande smärta ligga och pyra. Från höften längs med låret ner till knä. Motvilligt har värktabletterna fått hålla mig sällskap och känslan har varit densamma som när något ligger i kläm. Att hitta en bekväm sittställning har varit nästintill omöjligt. Att gå har varit en däremot varit en befrielse.
I dag känns det mycket bättre.
Kanske kroppen börjar tycka att det är dags att lämna stolen?
Ja, det skulle ju inte vara en dag för tidigt om ni frågar mig.
I vilket fall som helst börjar det nog åtminstone närma sig tid att ta farväl av Låne-Åke snart. Han har nog varit min följeslagare länge nog nu. Under nästan 1,5 års tid har han burit mig genom sand, grus och snö.
Han åker på service innan nya äventyr tar vid. Måhända han får hjälpa en ung och vacker mö? Vad vet jag?? Jag tackar honom snart för att han har hjälp mig och vinkar glatt…
Adjö!! 🙂
Änglakramar!
