Ett sting av hat…

Fint men blåsigt i dag.

Sitter ner och låter kroppen vila efter veckans ledda träningspass med den behandlande Ängeln. I dag orkade jag riktigt bra, musklerna kändes följsamma och motionen på Steppern gav en behaglig pulsökning. Jag känner mig tillfreds, duktig och stolt.

Jag brukar inte vara den som tycker synd om mig själv. Men efter den senaste operationen har det funnits gånger när frustrationen har varit så stor över att vara begränsad i rörlighet att ”tycka synd om mig själv”fenomenet ofta varit nära. Eller snarare faktiskt gästat mig. Det sistnämnda inser jag nu i skrivande stund.

Och jag har känt mig som den mest orörliga människan i hela världen! En människa som inte kan just något alls på egen hand. Men det är ju inte sant. Man kan göra mycket från en stol på hjul. Nästan allt faktiskt. Det handlar om teknik. Och fungerande lösningar.
Och inte minst om acceptans:

Nu befinner jag mig i den här situationen och det är bara att gilla läget.
Det finns ju inget alternativ.

Men jag gillar inte det faktum att återhämtningen tar sån tid. Kroppen behöver längre och längre tid för varje gång. Förr kunde jag sucka om några veckors sjukledighet. Nu känns några veckor av nämnda ledighet som en ynklig liten fis, något som går näst intill obemärkt förbi. Det beror ju på vad man har att relatera till.

Ilska över att jag inte fått dessa fotoperationer gjorda förr väller upp. Jag nästintill hatar.
Hatar för att man inte sett. Hatar för att man inte tidigare förstått. Jag känner mig snuvad på livskvalite. På rörlighet och gömda förmågor.

En vacker dag kanske jag får veta. En vacker dag kanske någon kan ge något svar.
Men tills dess ska jag fokusera på allt det nya fina Änglaprofessorerna gav.

Änglakramar!!

Det här inlägget postades i Mot nya fötter: Vägen mot finhet nummer 2., Skruttets Träningsläger - Vägen till en ny fot, Tankeblogg. Bokmärk permalänken.

2 svar på Ett sting av hat…

  1. Nettan skriver:

    Pheboe i friends sa i ett avsnitt, don’t put hate in the universe! Det finns en mening med allt, det måste finnas en mening med allt! Du var kanske inte redo för en fotoperation då? Kanske rätt teknik inte var tillgänglig och det var bättre för dig att vänta. Vänta och våndas, utan att veta att detta kanske är det bästa i slutändan. Behåll hoppet! Älskar älskar älskar din positivitet som bara siprar ur dej oberoende när jag pratar med dig! Det spelar ingen roll på vilket humör du är, den hittar en väg att lysa igenom ändå! Positiviteten som ger hopp också till mig! Och det där med att tycka synd om, för att du inte är rörlig. Jag ska ge dej en annan person, som inspirerat mig att tro, att fortsätta, att vara positiv hur livet än ser ut. Möt Nick Vujicic https://www.youtube.com/watch?v=snDQe3tWwRQ Smittas av hans positivitet 🙂 Kram min ängel!

    • skruttetadmin skriver:

      Tack! Ja, Jag fortsätter tro och hoppas! Hoppet har aldrig övergett mig och lär inte göra nu heller! 🙂
      Änglakramar även till dig min vän!

Lämna ett svar till Nettan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.