Dags att åter börja med hormonersättningsbehandlingen (läs: har börjat redan)… Provar samma tablett (Livial) som i somras…. Måste avbryta då….
Nu har både kropp och själ fått tid att läka…. Hoppas det går bättre nu!!
Meningen var att jag skulle börja med hormongel men kände:
Nej, jag vill INTE det här!!
Den vårdande ängeln rekommenderade Lival sist, men jag sa nej…. Mindes hur det blev….. Så mycket tårar!! Men då var jag så mitt i alltihop! Hela tillvaron var ganska jobbig…. Så tårarna behövde inte bero på hormonerna!!
Jag säger då det…. Nog ska man ha ett psyke av stål för att orka med hormonella behandlingar!! Men alla människor reagerar ju olika! Endel känner inte av något alls medan andra kan vara riktigt dåliga.
Försöker att inte vara orolig…. Men denna hormonkarusell har nog gjort att jag har stor respekt för allt vad mediciner heter!!
En fråga som dök upp i huvudet på mig nu och har funnits några gånger förr:
Är hormonella grinigheten/humöret mera accepterad och förstådd av omgivningen om man är gravid än om man behandlas med hormoner??
Är det som syns mera accepterat än det som inte syns??
Ja jag tror att du har helt rätt! Det är accepterat och man väntas ju ha humörsvängningar när man är gravid, t.o.m så att man e lite udda om man int har det. Är själv gravid nu och jag har inga grymma humörssvängingar till omgivningens stora besvikelse.. 🙂 Är man gravid ursäktas man hastigt om man har t.ex ett vredesutbrott men jag tror inte att toleransen är lika stor för ngn som går genom en hormonbehandling. Orättvist.
Har nog ibland upplevt det ja! Tyvärr!