En ny dag har tagit sin början. Morgonsolen värmer skönt min kind.
Ett chokladdoftande ljus brinner på en hylla bredvid mig och från hjälpköket hörs tvättmaskinens dova surr.
Träning för finheterna har jag redan hunnit med. I stället för att sitta försöker jag stå så mycket som möjligt när vardagliga saker ska göras. Fånigt lite kan kanske tyckas. Men det är ett bra sätt att träna uthålligheten på. Under morgonen har irritationen dock hunnit visa sig än en gång. Nu är det SEGT och det tycks nästintill omöjligt att avancera. Det får modet att svaja.
Hur länge har rehabiliteringen Skruttets träningsläger egentligen sysselsatt mig?
Svaret är totalt snart 1 år och 5 månader. Tiden har känts som en evighet!
Men i dag är det så dags att träffa den behandlande Ängeln på annat ställe än hemma. Senast det skedde var väl strax innan sommaren 2012.
Inom mig finns en skräckblandad förtjusning. Skräcken ligger i att det ingår ganska många nya moment/belastning/rörelser för den finhet som skapades nu senast. Förtjusningen i att äntligen ha ett stort delmål inom räckhåll.
Rehabiliteringen behöver testet. Jag behöver utmaningen!
Längtan är stor efter Yes! I did it – kicken. Det känns bra. 😀
Återkommer!
