I en tid fylld av lärdomar…

Klockan har  för längesen passerat midnatt. Jag borde sova.
Men här sitter jag nu i stället och njuter i min ensamhet av nattens stillhet i Änglaparadisets kök.

Ännu en fyra veckor lång period som gräsänka har påbörjats.  Sängen känns stor och tom. Jag blir aldrig van. De läsare som följt mig en längre tid vet att avsked var något jag tidigare verkligen hatade Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle förhålla mig till dessa ”Hejdå!”. Men  genom bland annat dessa återkommande gräsänksperioder har jag lyckats hitta ett bra sätt att hantera avsked på. Överlag.

Det sägs ju att det är  genom att utsätta sig för jobbiga situationer som man lär sig att hantera dem. Man hittar nya förhållningssätt.

Rakt igenom ska man. Med buller och bång. Inga genvägar finns. Då blir man inte hel. Livet har lärt mig att man ska ramla, skrubba sina knän, slita sitt hår och gråta tusentals tårar. Ibland ramlar man och marken känns som den rämnar en eller två gånger. I bland fler.

Men det är när man ligger där på marken – skitig och sönderskrapad- som det viktiga kommer. Det viktiga att komma i håg att fortsätta tro på den man är. Att fortsätta kämpa. Och inte ge upp fastän allt tycks tala för motsatsen. Fastän drömmar och mål kan tyckas vara lika onårbara som en fis i rymden och allt känns svart.

Men jag lovar. Ljuset kommer igen! Drömmarna och målen likaså.Och det är då man landar sådär skönt. När man går från klarhet till klarhet.

Rehabiliteringsmässigt händer det massor i kroppen nu. Kroppen har fattat att det finns ett samband mellan allt det nya som Änglaprofessorerna gav mig. På några dagar har massor med oanad styrka och energi infunnit sig. Det berömda behagliga lugnet visar  sig. Sakta landar jag. Händer och huvud är fyllda med nya lärdomar.  De båda finheterna får agera landningsställ.

Jag är inte rädd – för jag vet att jag kommer att landa mjukt!
Äntligen med stabil mark under fötterna!
Nu är det bara resten kvar då 😉

Änglakramar!!