Skruttets Tankar… om att våga vara sårbar…

Vi har hunnit till slutet på veckan och snart December månads mitt.
I morgon är luciadagen kommen och således är det snart bara 2 veckor kvar till jul.
Utomhus lyser gräsmattan lika grön som September. På en mycket kort tid svängde graderna från minus till flera plus och nästan all den snö som tidigare kom har regnat bort.

Nu börjar den berömda stelheten i kroppen göra sig till känna. Och det med besked.
Har klarat mig väldigt länge i år. Men inte längre. Nu vill inte kroppen hänga med eller träna mer. Det är bara att inse. Så lite stabilare väder – utan dessa tvära kast önskas, tack!

Trots att jag kan kroppens reaktioner under den kalla årstiden. Så hatar jag smärtan kylan och de spända musklerna ger mig. Musklerna känns som is. Kylan tar sig in i min märg. Psykiskt får stelheten mig att falla. Det känns det som om jag skulle golvas. Allt jag tränat upp verkar falla isär.
Och varje år får det vara så. För någon dag. Ingen förklaring. Och ingen begäran, förväntan eller mål om att någon annan ska förstå. Jag tillåter mig själv att vara golvad. Livet har visat att jag ska bemöta fakta med ödmjukhet och påminna mig själv: Man behöver inte klara allt.

Men varje gång jag faller – så reser jag mig också.  Stark och sju evigheter rikare.
Jag vet det. Och den vetskapen känns trygg att bära!
Där står jag på bergets topp. Och ser ut över den tilltufsade bron till smärtfriheten i Ängelns rike. Alltid. Det även denna gång.
Nu står jag helskinnad och stolt. Redo att åter bygga..  Kom! Hjälp till, de som vill…
Så börjar vi tillsammans lappa och laga. Silkestråden runt vingarna som håller bron ska åter nystas… Men sakta, försiktigt,  det är ingen brådska. Långsamt… Så att inte tråden brister.

Jag gör mitt bästa för att gilla läget, för det är ju det ända jag kan. Så varför försöka något annat? De brinnande ljusen sprider en doft av jul. Är det kanske ingefära eller kanel?
En spellista på Spotify spelar julmusik för mig. Vackra sånger om snö. Om fallande stjärnor. Om gemenskap, om klappar och Änglar.

Och så småningom ska jag dra på mig ytterkläderna och bege mig till den större grannstaden för lite julklappsshopping och kvalitetstid inkl. middag med den allra finaste Ängeln som finns i mitt liv…

Sakta reser jag mig igen,
Änglakramar!!

Magnus Carlsson – Änglarnas tid

Det här inlägget postades i Mot nya fötter: Vägen mot finhet nummer 2., Musik, Tankeblogg, Tänkvärda ord, Vardagligheter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.