Måndagen har blivit till sen kväll.
Helgen har passerat och hemma i Änglagården är vi igen.
Alla intryck från kursen lägger sig sakta. Ny kunskap hittar sin plats i mitt huvud. Sitt fack.
Lite repetition. En del nytt. Tips och råd. Trevliga möten och mycket användbart gavs.
Jag känner att kursen har betytt väldigt mycket för mig som person.
Jag har vuxit och fått nya insikter. Nya tankesätt. Ett nytt och helt annat lugn än tidigare.
Och som så många gånger förr känns allt så självklart. Så självskrivet och naturligt att vi ska vara här just så som vi är och just precis nu.
I mitt inre vilar ’Hur det än blir – så blir det bra’ känslan. Den är intensiv. Väldigt intensiv!
Nästan så intensiv så den skrämmer mig. Jag försöker att inte bli rädd. Bli rädd eller tänka allt för många ’tänk om’. För det lönar sig inte. Med ’tänk om’ kommer man ingen vart.
Gång på gång i livet har jag gästats av den intensiva blandningen av känslor som: ’Hur det än blir – så blir det bra’, Fortsätt Skruttet – fotsätt bara gå och ’Våga satsa – våga pröva på’. Och det med ett samtida aningen mystiskt men skönt lugn.
Mystiken i det annars energigivande lugnet skrämmer skiten ur mig.
Oftast har jag ändå valt att följa känslan. Jag har valt att göra. Jag har valt att våga.
Trots att jag varit rädd. För jag bär vetskapen att dessa känslor utmynnat i något bra. Något som slutat väl.
Något i upprepningen stör mig ändå. Och jag kan jag inte låta bli att undra:
Varför denna otroligt intensiva känslokraft? Vad ska jag lära mig av den? Vad är det som jag ska förstå?
Nu har klockan passerat midnatt.
Kanske dags att säga godnatt,
Änglakramar!!
