Måndag.
Blandad musik flödar ur högtalarna. Ljus brinner i några lyktor.
I dag är en längtans dag. Långa tider har längtan och väntan gått bra att bära.
Men i dag smärtar den och i hjärtat slår slagen av längtan intensivt.
Med kraft.
Över 3 år har passerat sedan familjeplaneringen tog sin början.
Papper med svar på närgångna frågor, kursmaterial och diverse intyg finns placerat i vårt lilla hemarkiv. Många har slutat fråga hur det går. Frågorna avtog och när avslaget blev vår giv, så tog i stället mållöshet och tystnad vid.
3 år av väntan och längtan. Säg hur orkar man? Hur håller man hoppet vid liv?
Jag har ingen aning! Men jag vet är att 3 år är lång tid. För längesedan skrev jag om väntan utan tidsperspektiv. Och fast jag så att säga har fått övat, så är det nog ingenting som jag har blivit bättre på under årens lopp. Det är en insikt.
Under förmiddagen har jag läst mina ord från förr. I ett försök att se allt ur ett annat perspektiv. Vilket lyckades mindre bra. Det ska villigt erkännas.
Upp vällde tårar. jag kände mig så barnsligt naiv. (Kategorin för processen finns här)
Vilket hopp! Vilken framtidstro!
Just i dag gästar istället tvivlet, brist på positivt tänkande och energi.
Istället undrar jag för miljonte gången: Säg får vi nånsin öppna vårt hem? Kommer familjen att nånsin bli hel? Ska det vara så svårt? Och till vilket pris??
Osäkerhetens tvivel regerar i stora mått! Blir jag en bra förälder? Med min nedsättning? Räcker det med min innerliga kärlek och ett löfte om att jag fysiskt ska göra så gott jag kan? Men jag vill så mycket, mycket mer.
Förlåt mina tvivel – du efterlängtade och älskade barn!
Men jag längtar och saknar så vansinnigt mycket i dag.
(Bilden är googlad)
