Måndag.
En bra sådan har det varit så här långt.
I dag var det dags för ett besök hos den behandlande Ängeln.
Det första av veckans två inbokade pass.
Motiverande var det att mötas igen efter en lite längre paus.
Jag var beredd på att fysiken skulle ha ’fallit’, att musklerna skulle vara stela och orken som bortblåst. Men tänk så fel man kan ha!
Rörligheten fanns kvar och orken höll hela passet igenom.
Med en behaglig pulshöjning som resultat.
Paus.
Är något hela mitt väsen har skrikit efter flertalet gånger. Jag har längtat så efter en totalt träningsfri tid. Att bara få vara. Utan tanke på ergonomi eller rätt och riktig gång.
Och ack. så välbehövd och skön pausen har varit. Precis i rätt tid!
Men. Ja, jag vet. Jag behöver träningen regelbundet. Den har jag hittills behövt och kommer så även att behöva i resten av mitt liv.
Något inom mig säger:
So… Like it. Hey girl! Just like it!!
Det finns inget annat.
Och innerst inne vet jag ju att det är sant!
Ett faktum som gör att läppen hänger en stund.
Sakta.
Med stark betoning på sakta, börjar jag se att de båda fotoperationerna har lönat sig! Mycket kan jag själv igen. Saker och ting går väl aningen långsamt kanske. Men vad gör väl det?
Som sagt, jag vet. Ganska långsam i bland. Allt som oftast egentligen. Det är så som jag är. Just nu.
Nästa månad kan det se annorlunda ut.
Men, just nu har du väl tid att vänta på mig? Jaså, inte?
Ledsamt – om livet brådskar så vansinnigt…
Men det är inte mitt problem!
För jag må bygga vansinnigt långsamt – men attans vad jag bygger bra 
Ha en skön måndag,
Änglakramar!
(Googlad bild)
