Jodå, jag lever nog!
Och njuter av tid med nära och kära i mitt ursprung.
Juli månad är drygt en vecka gammal.
Tisdag. En ledig, vacker sommardag lider mot kväll / natt
Mörkret sänker sig sakta över Änglaparadiset. Webbradion spelar blandade låtar.
Det melodiska flödet, lugnet och värmeljusens fruktiga doft skänker mig en känsla av välbehag.
Framför mig står en svart mugg med snabbkaffe och svalnar.
Bredvid den en liten skål med segt godis.
Kylskåpet surrar. Kläder hänger på tork.
Mycket har blivit gjort. Trevliga stunder har fyllt min dag.
För tusende gången gästar tacksamhetens tanke mitt huvud.
För dagen i dag. För allt jag har. För all den professionella hjälp jag får, utan tjat.
Och för att jag en längre tid åter haft smärtan under kontroll.
Kroppen läker på alla plan och tankar energi i alla reserver jag har.
Motivationen att träna har sakta kommit tillbaka. Smidigheten likaså.
Och när resultaten visar sig, då är det roligt. Då växer självförtroendet.
Sommarens träningsmål är satta. Jag måste överträffa mig själv för att nå några av dem.
För att klara slutmålet krävs uthållighet till max.
Men, banne mig!
Jag ska orka med en hel shoppingdag på bl.a. Ikea utan hjälp från min vän Lyx-Åkes hjul.
Sen är jag klar – Sen är jag i MÅL!!!
Då anser jag att rehabiliteringen av fötterna är till ända (och den ”gamla hederliga” träningen för min funktionsnedsättning får ta vid.)
Känn Änglaparadisets begynnande sommarnatts lugn,
Änglakramar!!
