En tid har passerat sedan det senaste ordflödet skrevs.
Att stiltje råder, brukar oftast vara ett gott tecken. Åtminstone här.
Men så är inte fallet nu. Tyvärr.
Befinner mig i ett smärtskov. Draken har blivit en mycket listig jävel!
Med sin brännheta eld har den lyckts golva mig. Och gjort min kropp totalt slut. Igen.
Jag fick vika mig för drakens list. Och efter jobbiga dygn hemma, sökte jag hjälp. Än en gång.
Jag är arg och ledsen. Kanske också en aning rädd. Rädd för kampen som draken skapar.
Men också när jag ser De vårdande änglarna stå handfallna.
De kliar sig i huvudet, rynkar sin panna och säger sorgset: ”det här är svårt”.
Allt är ju borta? Alla värden är så bra. Hur är det möjligt att jag kan ha ont?
Vi (jag och <3-Ängeln) ger dem fakta och vägleder så gott vi kan.
Större delen av dem visar en välvilja och oerhörd kunskapstörst. De vill åtminstone försöka förstå.
Men det finns också de mindre vackra Änglar som till synes inte bryr sig ett dyft.
Som bara säger nåt i stil med: Ta några piller – det blir nog bra då!
Jag ber er alla vårdande människor där ute att försöka förstå:
Endometriossmärta är något mycket mer än så!
Sakta böjer jag mitt huvud. Nu rinner tårarna lätt.
Ett par dagars sjukledighet väntar. Det togs tacksamt emot.
Den värsta smärtan är stillad, men nu väntar vila för att återfå energi. Jag vet. Jag kommer att resa mig. Och det snart. Tillsammans med änglarna fortsätter jag kriga mot det dolda helvetet. Draken kommer aldrig att vinna. Så det så!
Änglakramar!!
Du är så stark lilla Skruttet men man blir väl det och vad har du att välja på 🙁
Kramar <3
Så är det. Det motsatta har aldrig varit ett alternativ. Puss och kram!