December månads första dag lider mot kväll. En fin dag har det varit.
Smärtan ligger på acceptabel nivå och jag njuter innerligt av att intensiteten lättat.
Kroppen återhämtar sig och tankar energi.
Besöken hos den tankenystande Ängeln, alltså KBT-terapin, har inletts.
Vi lär känna varandra och hittar ett bra samarbetssätt. Ingen stress. Allt får ta tid.
Tidigare lärdomar och erfarenheter används som redskap. För miljonte gången känner jag mig så obeskrivligt gammal i vissa avseenden. Livserfaren och kanske rent av lite klok. Medan jag i något mer vardagligt/förväntat kunnande inte vet fullt lika mycket.
I bland inget alls.
En upplevelse av Dejavu.
Så kan man också beskriva förra veckans möte med en mycket professionell och vänlig Änglaprofessor. Det blev ett fint möte, med gott om tid. Frågor och funderingar fick svar.
Resultatet blev dessvärre nog: En remiss till det sterila bordet och ytterligare ett ingrepp.
Man vet inte vad som väntar. Inte heller kan man lova att det kommer att bli helt bra.
Allt beror på hur det ser ut. Men jag känner mig ytterst trygg med att skalpell och instrument kommer att hållas av Änglaprofessorn själv.
– Så länge ni gör allt ni kan är jag nöjd! Det är allt jag begär!
Något jag vet att ni gör.
Realisten i mig säger att mötet var det bästa som kunde ske.
Mentalt förbereder jag mig, böjer mitt huvud och mumlar:
– Låt oss nu hoppas att det inte ser allt för jävligt ut i min buk.
Kallelsen har jag inte fått, den skulle komma per post.
Änglaprofessorns egen gissning var att det kunde ske ännu innan årets slut.
Om gissningen håller, återstår att se.
Men en sak är säker:
Jag kommer aldrig att ge upp. Tillsammans med Änglarna fortsätter jag fightas.
Vi ska vinna mot draken – Så det så!
Änglakramar!
(Bilden är googlad)
