Längesen sist.
Men dags att skriva lite nu. Som en påminnelse. Mest för mig själv.
Lite råddigt och oredigt kan hända. Men det är precis så jag känner mig just nu.
Jag blickar tillbaks på gårdagen och känner en innerlig tacksamhet.
Fick vård av bästa klass. Vilka fantastiska Änglar det finns!
Jag säger bara det: Gott folk, det är en sann lycka det är att inte bli ifrågasatt.
Jag visade mig sårbar och berättade kort om mitt förflutna.
Om erfarenheter, smärtupplevelser och rädslan jag känner för att uppsöka tandvård.
”Nu är fösta steget taget och du ska vara stolt.” sa man och berördes av mitt lugn inför kommande narkos.
Stunden senare infann sig tröttheten.
Ljudet av mitt eget hjärtas slag och de lugna rösterna seglade bort. Några lugna andetag i en genomskinlig mask.
Sen sov jag.
Ca. 90 minuter senare slog jag åter upp mina blå. Jag kände glädje och lättnad.
Allt var över, man hade lyssnat på mig och gemensamt hade vi kommit fram till att detta skulle vara det bästa, inledande behandlingsalternativet för min del.
”Mår du illa?”
Jag fick fram ett hest ”nej”.
Och var tacksam över att man använt ytterst lite gas vid insomningen.
Senare samma dag kunde jag åka hem.
Planer finns på att återse mottagningen om ca. 6 månader.
För att fortsätta få behandling för min tandvårdsrädsla.
En rädsla som inte är något att skämmas för. Många människor bär på den!
Bra behandlingsmetoder finns – bara man tar steget och ber om hjälp.
Behandling i narkos används inte i första hands alternativ.
I dag:
Känner jag smärta i näsa, hals och mun. Unnar mig att tillbringa dagen i pyjamas.
Försiktigt bryter jag brödet, äter gröt och gläds åt burken i skåpet som innehåller 1 grams panadol.
I morgon är jag nog nästan återställd!
Änglakramar!
(Bilden är googlad)
