Här sitter jag en dag som denna,
en dag när jag börjar känna….
Känna att jag är beredd,
känna att jag ej längre är rädd!
För jag vet att jag får vila på en vingebädd,
jag vet att jag av änglarna blir ledd!
Ledd genom det som känns svårt,
änglarna tar bort det som känns hårt….
Borta är tårarna och skrattet åter klingar,
en dag det som varit svårt säkert lycka åt oss bringar!
Vägen tillbaka kommer att vara lång,
Kommer säkert att kännas som en enda smal gång!
Men det är värt all möda och allt besvär,
För ett ’nytt liv’ visten är!


Va bra skruttet!Nu börjar du bli beredd-och inte mera så rädd.Stöd av dina änglar det skall du få,under den långa vandringen tillbaks också!Hälsningar
Tack! Skönt att veta att man inte är ensam! Kramar till dig min vän!
”Det var en gång ett litet skrutt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus… hon var långt mera ensam än hon trodde på kvällen när hon tände sina ljus och kröp in under täcket i sin bädd, och gnällde för sig själv, för hon var rädd…” Nä, det var inte skruttet, utan knyttet! Och nu är du i alla fall inte rädd, för änglavingarna stöder och bär dig, och det kommer att gå bra, ska du se! *kram*
Tack för de värmande orden!!!! De betyder så mycket!!! Kramar! 🙂