Det finns så mycket jag skulle vilja skriva…
Så många innehållsrika ord om funderingar, om känslor, om längtan…
Längtan efter den lilla handen tär på mig.
Den får mitt hjärta att kännas som om det skulle sprängas i tusentals bitar.
Runt om mig finns underbara människor som själva bär sitt barn och föder fram det.
Tycker om att dela deras lycka och mitt hjärta värms innerligt när de visar bilder, när jag ser och hör deras innerliga lycka!!
Det facto att aldrig få uppleva ”the first living moment”, det gör mig inte mycket. Har aldrig känt att just den upplevelsen är ett ”måste”.
Jag har istället känt mig tvivlande till om mitt funktionshinder skulle klara av en graviditet. Förmodligen skulle kryckorna ha bytts ut mot rullstol under de sista månaderna
och jag skulle förmodligen ha varit rätt oförmögen att röra mig under den sista tiden.
Men när man väntar barn på ”naturligt” sätt vet du ungefärlig väntetid och du vet att du ska få barn.
Folk runt omkring dig frågar/ undrar och vill veta…. (kanske så mycket så det blir jobbigt?)
När man är i en adoptionsprocess vet man att det är fråga om väntetid i år och ingen kan med säkerhet säga att vi är någon av dessa människor som har privilegiet att få ett barn genom adoption. Och det är inte ofta som vi svarar på frågor om hur det går, hur vi mår osv.
Just nu är vi inne i vad som borde närma sig slutskede i hemutredningen. Vi har funderat, diskuterat, skaffat papper… Föreställt oss olika tänkbara situationer.
Vi har gråtit, vi har skrattat.
Och om beskedet blir det att vi inte anses som lämpliga föräldrar blir vi förstås ledsna och då måste den sorgen få sin tid. Men då kan vi sedan gå vidare med vetskapen om att vi allafall hade kraften/modet att försöka. Om det finns en liten hand som hittar fram till vårt hem när ”den lilla handens resa” når sitt slut…
Ja, då ska den lilla handen veta att den har varit efterlängtad och önskad från dag ett – oavsett vad.
Änglakramar!!
