Fick en aha upplevelse, en liknelse skapades när jag såg tillbaka på det förflutna.
Det gör inte ont längre… Men jag minns… Och kampen finns med mig som ett bagage,
en ryggsäck. Jag försöker att ta lärdom av ryggsäcken…. Plocka ut guldkornen och förvalta dem på bästa sätt.
Nog finns det dagar när ryggsäcken känns mer än annars, och när känslan kommer upp till ytan fångar och bearbetar jag den. JUST DÅ när den är på ytan.
Säcken blir mindre och mindre för varje gång.
Nu är det bara en fin liten penningpung i läder (med guldsnöre) jag släpar runt på.
Det jag ofta påminner mig om och upprepar för mig själv är:
”Det är OK att känna, det är OK att gråta och det är OK att begära hjälp när man inte orkar själv – Du är fin som du är!”
